Innan mamma dog var jag alltid rädd att något skulle hända någon i min familj. Jag önskade alltid att alla skulle få vara friska och leva länge och då någon var lite försenad blev jag genast rädd att det skulle hänt något. Denna rädsla har alltid varit påtaglig och som en del av mig. Inte bekymmerslös, snarare tvärt om. Utan sina föräldrar tror man inte att man ska överleva. Förrän den dagen då det faktiskt sker. Likt en trebent pall trodde jag att jag skulle ramla ihop och sluta fungera utan min kära mamma och pappa. Men i hela ens liv har de lagt grunden för att man ska stå självständigt. Det visar sig att den trebenta pallen hade fyra ben och klarar att stå ändå, om än lite vingligt.
Hur konstigt det än låter så lär man sig leva utan dem man har förlorat. Saknaden finns där varje dag. Tankarna likaså. Men man överlever och fungerar, mirakulöst nog.
Mamma - du är oerhört saknad. Vill bara att du ska veta att vi är okej. Skickar pussar till himlen.
Inlägg
