Så kom det. Ett efterlängtat sprudlande leende. Till mamma och pappas stora förtjusning. Theo går in i vecka sju på måndag. Stora killen. Det nya för veckan är att han fokuserar mer på oss och har visat mer av sin personlighet som iver. Han är jättestabil i nacken så den behöver man inte bry sig om så jättemycket längre och han älskar att klättra på våra överkroppar när vi lutar oss tillbaka i soffan och han är på magen. Han fortsätter klättra tills han kommer till huvudet om man hjälper honom och håller i fötterna. Klart armarna är inte med så bra än men motoriken i bakbenen har han allt. Kvällarna är fortsatt jobbiga. Det nya är att han inte kan komma till ro. Övertröttheten har fått ett ansikte. Magknipet håller i sig men i mildare form, trots Minifom, Sempers magdroppar och mjölkfri kost utspätt med anis och fänkålste. Happy times för fjuppen. Inte så happy times för mig. Men det tar jag gärna för att han ska må bra. Om ändå det vore så.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar